Idag var jag och Ebbot på Varbergs brukshundsklubb och tävlade lydnadsklass 1.
Värsta tänkbara förutsättningar, höggravid vilket kan påverka bäckenet en aning har jag förstått.... och jag har en låsning i bröstryggen som känns som om någon sätter en kniv i ryggen på mig så fort jag sätter mig ner. Ebbot har pga detta vilat hela veckan. Och innan dess har väl träningen varierat lite kan man säga... Men han är en väldigt snäll hund som ställer upp på allt man gör. Han har ju dessutom vilat större delen av året men mår helt plötsligt av någon outgrundlig anledning bra. Peppar peppar...
Men va fan, jag har för första gången en hund som kan starta, nu kör vi!
Jag hade några saker jag var lite osäker på om de skulle hålla på tävling;
Apporteringen - Vissa apporter är äckliga!
Läggande under gång, det händer att han ställer sig istället,
Linförighet, vi har nästan aldrig tränat med koppel och jag har inte kunnat träna någon språngmarsch. Ställandet har varit Ebbots paradgren, han har ett jättefint ställande under gång. Men det visar vi en annan gång.
Utfallet blev såhär.
Linförighet 8,5, jag tappar honom efter språngmarschen, vilket inte alls är konstigt, han fattar ingenting. :p
Läggande 9
Inkallning 7 DK, Jag borde ha räddat upp det men hjärnan är inte alltid med
Ställande 0 Lägger sig, lägger sig dessutom på kommenderingen inte på mitt kommando
Apportering 10
Hopp 10
Helhetsintryck 10
Platsen och tandvisningen kom efter så vi sket i den. Poängen räcker inte till ett förstapris, jag är rätt sliten och platsen i lydnadsklass 1 kan gå lite hur som helst.
Det har varit soffan hela dagen efter detta, imorgon har min älskade man bjudit med mig på spa. (!) Efter det hoppas jag kunna röra mig igen.
Det kanske inte är någon större insats egentligen men det är jätteroligt att kunna starta överhuvudtaget! Ebbot var glad och med facit i hand så har jag kanske släppt lite på ställandet för att få till läggandet vilket visade sig idag. Ebbot hade roligt på plan, han var med mig hela tiden och mina nerver höll över förväntan. Han tar lite mycket egna beslut, han har koll på detta tycker han och kör lite sitt egna race. Men det är lite han i ett nötskal. Jag tycker att vi löste tävlingssituationen bra även om vi har mycket att jobba på.
Det känns som att jag sprungit ett maraton och blivit överkörd av en traktor men det var värt! Nu är det soffan, en vetekudde, after eight och julmust!
Heja Ebbot!
Tokfrans
lördag 28 november 2015
söndag 6 september 2015
Vad hinner man lära sig på 3 veckor?
Jag får ju verkligen psykbryt på hundar som är i vägen, som inte lyssnar och sånt så helst vill jag få in vissa saker direkt. För husfridens skull.
Nu har Hobbe bott här i drygt 3 veckor, inte så lång tid men vi börjar komma in i en dräglig vardag.
Saker som funkar riktigt bra är:
- koppla av i bilen
- sova i bur
- vänta bakom galler i annat rum
- Koppla av på jobbet
Saker som vi börjat på:
- Kunna vänta bakom en öppnad grind tills det blir ens tur
- Reagera på sitt namn
- Sluta busa och ta det lugnt inne när jag säger så.
- Balansbollsträning
- Inkallning
Det blir en del trots att man tycker att valpen inte gör något eller kan något. Ju fler hundar man har ju viktigare är det att det flyter på. Rumsrenheten är kanske det vi är sämst på, det brukar lösa sig förr eller senare. Jag är otroligt orörlig och långsam för tillfället så det får blir som det blir. Han föredrar att kissa ute och så länge det inte är bus så brukar det fungera hyfsat. Men det kommer så fort han kan hantera sin pyttelilla blåsa.
Balansbollsträningen drar jag igång tidigt för vissa saker kan man bara lära sig innan en viss ålder. Jag vet inte vid vilken ålder men koordination är en sådan sak som man får betydligt svårare att lära sig när man blir äldre så det börjar vi med redan nu lite försiktigt. Det är bra övning också för det är väldigt stilla och man måste hejda sig och koncentrera sig för att lyckas. Man kan inte stimma sig igenom det. Är man yttepytteliten så börjar man med att stå med framtassarna på en fotboll eller liknande. :)
Nu har Hobbe bott här i drygt 3 veckor, inte så lång tid men vi börjar komma in i en dräglig vardag.
Saker som funkar riktigt bra är:
- koppla av i bilen
- sova i bur
- vänta bakom galler i annat rum
- Koppla av på jobbet
Saker som vi börjat på:
- Kunna vänta bakom en öppnad grind tills det blir ens tur
- Reagera på sitt namn
- Sluta busa och ta det lugnt inne när jag säger så.
- Balansbollsträning
- Inkallning
Det blir en del trots att man tycker att valpen inte gör något eller kan något. Ju fler hundar man har ju viktigare är det att det flyter på. Rumsrenheten är kanske det vi är sämst på, det brukar lösa sig förr eller senare. Jag är otroligt orörlig och långsam för tillfället så det får blir som det blir. Han föredrar att kissa ute och så länge det inte är bus så brukar det fungera hyfsat. Men det kommer så fort han kan hantera sin pyttelilla blåsa.
Balansbollsträningen drar jag igång tidigt för vissa saker kan man bara lära sig innan en viss ålder. Jag vet inte vid vilken ålder men koordination är en sådan sak som man får betydligt svårare att lära sig när man blir äldre så det börjar vi med redan nu lite försiktigt. Det är bra övning också för det är väldigt stilla och man måste hejda sig och koncentrera sig för att lyckas. Man kan inte stimma sig igenom det. Är man yttepytteliten så börjar man med att stå med framtassarna på en fotboll eller liknande. :)
fredag 21 augusti 2015
Första tiden med valpen
Det absolut svåraste när man har fått hem en valp är att ta det lugnt. Man vill så himla mycket med sin nya valp, man har så stora förväntningar och vill att allt ska bli så himla bra.
Det pratas väldigt mycket om att man måste hinna med så himla mycket med valpen. Socialisering måste ske innan 12 veckor annars är det kört! Nu har väl kanske jag gjort det lite enkelt för mig genom att välja hundar som är väldigt sociala och trygga i grunden. Då blir inte socialiseringen lika avgörande. Sedan har jag ju två vuxna hundar som lär valpen de allra viktigaste: Att umgås på alla sätt, sova tillsammans, leka tillsammans, tugga tuggben tillsammans osv osv.. Sedan behöver ju valpen naturligtvis se andra typer av hundar och och få goda upplevelser men är hunden trygg i grunden så kommer den i balla ur för att den ser en mops.
Nu har Hobbe varit här en vecka och reagerar fortfarande inte på sitt namn. Vi har ingen relation riktigt än. Han ser inte mig som något som har resurser. Det är himla mysigt att sova nära mig vilket ändå visar att han känner sig trygg. Det är det man behöver när man är 9 veckor och precis flyttat från mamma och syskon.
Denna första vecka har bestått i att lära känna familjen och spana in närområdet. Det är nya saker varje dag, han har fortfarande outforskade hörn i trädgården. För min del har denna veckan mest bestått i att observera valpen.
Hur reagerar han på nya människor?
Hur reagerar han på barn?
Hur agerar han när han blir rädd?
Vad tycker han om leksaker?
Vad tycker han om mat?
Hur är han med de andra hundarna?
Osv osv. Alltså, vad är det för krabat jag har fått hem och hur ska jag hantera den närmsta tiden för att han ska bli så lätt som möjligt i framtiden.
Nu har det visat sig att han är väldigt social, han springer gärna fram till vem som helst och pussas. Han följer gärna med vem som helst hem också. Det är väldigt trevlig med sociala djur för det underlättar i väldigt många situationer. Skulle ett litet barn rulta fram så händer det inget, möjligtvis att barnet välter av alla pussar men det överlever man. Det är väldigt gullig med en liten liten valp som jätteglad kommer rultandes fram till folk. Det är inte lika gulligt i november när valpen är en unghund som badat i en gyttjepöl och springer fram och hoppar på någon..... Det är dessutom inte så kul att möta andra människor när man har tre överlyckliga hundar i koppel som tillsammans väger 90kg. Därför får inte valpen springa fram till någon nu heller. Valpen hälsar sist, om den hälsar övht. det är väldigt lätt ordnat genom att ta upp valpen i famnen och själv inleda konversation med den man möter. Då behöver man aldrig kräva något från valpen. Man bygger en god vana. Lika viktigt om du har en lite mer socialt osäker valp för då slipper den ta ansvar för vem vi möter men det lämnar jag till en annan gång. Nu får valpen bara hälsa på de vi känner, resten säger jag nej till. De får bli hur sura och förnärmade de vill. Det är min valp, vill man gosa med en valp för man skaffa sig en egen. Jag kladdar inte på andras tillhörigheter och andra kladdar inte på mina. Mycket lättare när man bor på landet. Här finns inte en själ ute när hösten kommer.
Alltså, steg 1 med valpen: analysera hur social valpen är och skapa förutsättningar för att reglera det till en lagom nivå. Se vad som behöver dämpas och vad som behöver lyftas fram. Analysera andra egenskaper som du vill lyfta fram/dämpa för att ni ska få en sådan bra tillvaro som möjligt.
Steg 2. Lär valpen att vara i bur och bakom galler. Skittråkigt! Men så viktigt! Lär sig valpen att sova i en bur och vara instängd kan jag ha med den i princip överallt utan att jag behöver ställa några krav på valpen. Jag kan även, utan att gå in i konflikt sätta undan valpen när den blir stökig. Den finns ingen anledning för mina hundar att busa inomhus. De har nästan 2000kvm utomhus. Inomhus vilar man. Även om man är valp. Naturligtvis finns det leksaker och saker att tugga på i hela huset. Man måste inte sova men 3 stora hundar på 65 kvm måste ta det lugnt inomhus annars har vi inget hus kvar. Valpen behöver även kunna sitta bakom en grind medan man träna eller gör något med de andra. Jag kan på så vis skapa goda vanor utan att egentligen ställa några krav.
Steg 3 skapa en god relation. Visa valpen att du har koll på läget. Att du är skojig och en resurs, en trygg person att lita på som även sätter även gränser. Detta kanske inte hamnar som steg 3, det håller på hela tiden men kommer som steg 3 då det för min del inte händer så mycket den första veckan. Nu den första tiden handlar det mest om att vila tillsammans, gosa, leka lite när tillfälle ges. Alltså ta tillvara på det som kommer naturligt.
Nu utgår jag från min valp och det jag sett hittills, jag kanske ändrar mig när jag ser nya saker.
Jag är otroligt glad över de stora hundarna jag har samt trädgården. Det ger så mycket till valpen. Nästa vecka ska han få följa med till jobbet, då blir det andra grejer men det är det vi gör den veckan.
Överarbeta inte, lev din vardag så som du brukar leva. Se vad du behöver dämpa och lyfta fram. Jobba på det och strunta i resten. Jag vet inte hur många som sitter vid parkbänkar för att passivietsträna sina hundar. Jättekonstigt situation och helt onödig i min värld. Jag har aldrig suttit ensam på en parkbänk så varför ska jag lära min hund att koppla av där? Ta hellre med valpen till en uteservering när du ändå ska träffa någon. Ta med ett tuggben eller sätt valpen i en bur. Låt den sitta i bilen och fika utanför bilen om den löser det bättre. Det är en mer naturlig situation och blir mer självklar för hunden.Skapa förutsättningar för att det ska funka utan att behöva kräva massa saker. Låt valpen följa med i din vardag men träna inte på saker den inte behöver kunna som vuxen. Alla hundar behöver inte kunna samma saker. Vissa saker löser de ändå när de är tillräckligt gamla. Vänjer sig valpen vid att hänga på och ta det lugnt så kommer det i andra situationer också. Upptäcker man att valpen verkligen behöver vissa saker ska man naturligtvis lägga lite krut på det. Men för mig finns det ingen vinning i att lära valpen åka spårvagn för att den ska miljötränas. Jag åker aldrig spårvagn och skulle jag göra det så kan jag ta med Ebbot som åkte spårvagn när vi pendlade till jobbet. Det tar bara onödig tid och energi både för mig och valpen att åka spårvagn för sakens skulle. Åker man däremot spårvagn ofta så kommer hunden lära sig det ändå, utan att träna.
Framförallt, låt aldrig en liten valp få vinning i att stöka. Låt den stöka men titta inte på den, gör inget med den. De kopplar ganska fort att om de vill åt något måste de lära sig att ta det lugnt.
Naturligtvis uppstår det problem och svårigheter, ibland bedömer man läget fel, då tar man med sig det och gör på annat sätt nästan gång.
Hade jag inte haft de stora hundarna hade jag enbart fokuserat på att umgås med andra hundar. Gärna våldgästat någon med många hundar under ett par dagar så att valpen lärde sig umgås på fler sätt än att bara leka.
Det finns nog lika många teorier om detta som det finns hundar men såhär tänker jag.
Det pratas väldigt mycket om att man måste hinna med så himla mycket med valpen. Socialisering måste ske innan 12 veckor annars är det kört! Nu har väl kanske jag gjort det lite enkelt för mig genom att välja hundar som är väldigt sociala och trygga i grunden. Då blir inte socialiseringen lika avgörande. Sedan har jag ju två vuxna hundar som lär valpen de allra viktigaste: Att umgås på alla sätt, sova tillsammans, leka tillsammans, tugga tuggben tillsammans osv osv.. Sedan behöver ju valpen naturligtvis se andra typer av hundar och och få goda upplevelser men är hunden trygg i grunden så kommer den i balla ur för att den ser en mops.
Nu har Hobbe varit här en vecka och reagerar fortfarande inte på sitt namn. Vi har ingen relation riktigt än. Han ser inte mig som något som har resurser. Det är himla mysigt att sova nära mig vilket ändå visar att han känner sig trygg. Det är det man behöver när man är 9 veckor och precis flyttat från mamma och syskon.
Denna första vecka har bestått i att lära känna familjen och spana in närområdet. Det är nya saker varje dag, han har fortfarande outforskade hörn i trädgården. För min del har denna veckan mest bestått i att observera valpen.
Hur reagerar han på nya människor?
Hur reagerar han på barn?
Hur agerar han när han blir rädd?
Vad tycker han om leksaker?
Vad tycker han om mat?
Hur är han med de andra hundarna?
Osv osv. Alltså, vad är det för krabat jag har fått hem och hur ska jag hantera den närmsta tiden för att han ska bli så lätt som möjligt i framtiden.
Nu har det visat sig att han är väldigt social, han springer gärna fram till vem som helst och pussas. Han följer gärna med vem som helst hem också. Det är väldigt trevlig med sociala djur för det underlättar i väldigt många situationer. Skulle ett litet barn rulta fram så händer det inget, möjligtvis att barnet välter av alla pussar men det överlever man. Det är väldigt gullig med en liten liten valp som jätteglad kommer rultandes fram till folk. Det är inte lika gulligt i november när valpen är en unghund som badat i en gyttjepöl och springer fram och hoppar på någon..... Det är dessutom inte så kul att möta andra människor när man har tre överlyckliga hundar i koppel som tillsammans väger 90kg. Därför får inte valpen springa fram till någon nu heller. Valpen hälsar sist, om den hälsar övht. det är väldigt lätt ordnat genom att ta upp valpen i famnen och själv inleda konversation med den man möter. Då behöver man aldrig kräva något från valpen. Man bygger en god vana. Lika viktigt om du har en lite mer socialt osäker valp för då slipper den ta ansvar för vem vi möter men det lämnar jag till en annan gång. Nu får valpen bara hälsa på de vi känner, resten säger jag nej till. De får bli hur sura och förnärmade de vill. Det är min valp, vill man gosa med en valp för man skaffa sig en egen. Jag kladdar inte på andras tillhörigheter och andra kladdar inte på mina. Mycket lättare när man bor på landet. Här finns inte en själ ute när hösten kommer.
Alltså, steg 1 med valpen: analysera hur social valpen är och skapa förutsättningar för att reglera det till en lagom nivå. Se vad som behöver dämpas och vad som behöver lyftas fram. Analysera andra egenskaper som du vill lyfta fram/dämpa för att ni ska få en sådan bra tillvaro som möjligt.
Steg 2. Lär valpen att vara i bur och bakom galler. Skittråkigt! Men så viktigt! Lär sig valpen att sova i en bur och vara instängd kan jag ha med den i princip överallt utan att jag behöver ställa några krav på valpen. Jag kan även, utan att gå in i konflikt sätta undan valpen när den blir stökig. Den finns ingen anledning för mina hundar att busa inomhus. De har nästan 2000kvm utomhus. Inomhus vilar man. Även om man är valp. Naturligtvis finns det leksaker och saker att tugga på i hela huset. Man måste inte sova men 3 stora hundar på 65 kvm måste ta det lugnt inomhus annars har vi inget hus kvar. Valpen behöver även kunna sitta bakom en grind medan man träna eller gör något med de andra. Jag kan på så vis skapa goda vanor utan att egentligen ställa några krav.
Steg 3 skapa en god relation. Visa valpen att du har koll på läget. Att du är skojig och en resurs, en trygg person att lita på som även sätter även gränser. Detta kanske inte hamnar som steg 3, det håller på hela tiden men kommer som steg 3 då det för min del inte händer så mycket den första veckan. Nu den första tiden handlar det mest om att vila tillsammans, gosa, leka lite när tillfälle ges. Alltså ta tillvara på det som kommer naturligt.
Nu utgår jag från min valp och det jag sett hittills, jag kanske ändrar mig när jag ser nya saker.
Jag är otroligt glad över de stora hundarna jag har samt trädgården. Det ger så mycket till valpen. Nästa vecka ska han få följa med till jobbet, då blir det andra grejer men det är det vi gör den veckan.
Överarbeta inte, lev din vardag så som du brukar leva. Se vad du behöver dämpa och lyfta fram. Jobba på det och strunta i resten. Jag vet inte hur många som sitter vid parkbänkar för att passivietsträna sina hundar. Jättekonstigt situation och helt onödig i min värld. Jag har aldrig suttit ensam på en parkbänk så varför ska jag lära min hund att koppla av där? Ta hellre med valpen till en uteservering när du ändå ska träffa någon. Ta med ett tuggben eller sätt valpen i en bur. Låt den sitta i bilen och fika utanför bilen om den löser det bättre. Det är en mer naturlig situation och blir mer självklar för hunden.Skapa förutsättningar för att det ska funka utan att behöva kräva massa saker. Låt valpen följa med i din vardag men träna inte på saker den inte behöver kunna som vuxen. Alla hundar behöver inte kunna samma saker. Vissa saker löser de ändå när de är tillräckligt gamla. Vänjer sig valpen vid att hänga på och ta det lugnt så kommer det i andra situationer också. Upptäcker man att valpen verkligen behöver vissa saker ska man naturligtvis lägga lite krut på det. Men för mig finns det ingen vinning i att lära valpen åka spårvagn för att den ska miljötränas. Jag åker aldrig spårvagn och skulle jag göra det så kan jag ta med Ebbot som åkte spårvagn när vi pendlade till jobbet. Det tar bara onödig tid och energi både för mig och valpen att åka spårvagn för sakens skulle. Åker man däremot spårvagn ofta så kommer hunden lära sig det ändå, utan att träna.
Framförallt, låt aldrig en liten valp få vinning i att stöka. Låt den stöka men titta inte på den, gör inget med den. De kopplar ganska fort att om de vill åt något måste de lära sig att ta det lugnt.
Naturligtvis uppstår det problem och svårigheter, ibland bedömer man läget fel, då tar man med sig det och gör på annat sätt nästan gång.
Det finns nog lika många teorier om detta som det finns hundar men såhär tänker jag.
 |
| Att bara vara, mellan liten gul hund och stor gul hund är min plats just nu. |
tisdag 18 augusti 2015
Att välja valp - grisen i säcken?
Det finns många sätt att välja valp på. Jag är ganska lat och bekväm och orkar inte med för mycket stök. Jag vill träna hund, göra roliga saker, inte hålla på och tjafsa om man ska äta upp grannens katt eller inte.
Det är mitt utgångsläge:
1. Arbetsvillig hund
2. "Enkel hund"
Arbetsvillig hund kommer alltid före enkel hund. För den enklaste hunden kan bli rätt jobbig om den inte vill samarbeta eller vilja ha något som jag kan erbjuda.
Vad är en arbetsvillig hund för mig?
- Ska vilja träna mycket och länge, mer än vad jag vill
- Ska inte ge upp för att den har en fis på tvären
- Ska vara lätt att belöna på många olika sätt
Vad är en enkel hund för mig?
- Socialt trygg och måttligt med vakt. Det blir så dålig stämning när hunden vill äta upp andra människor.. Vi har barn som kommer och hälsar på och man måste kunna gå in genom grinden i ett obevakat ögonblick utan att bli upptryckt i ett hörn.
- "Miljötrygg" Kunna befinna sig i en ny miljö utan att flippa ur
- Viljan att vara till lags.
- Lätt att belöna
- Ingen jaktidiot
Jag har med detta valt goldenhundar. Det är ett första steg i valpvalet. Sedan när jag valt just goldenhundar så förstod jag att dessa i grova drag är uppdelade i tre linjer:
- Engelska
- Kanadensiska
- "Gamla Svenska"
De kanadensiska är vanligast. De är oftast de man ser ute, de är ofta väldigt röda och slanka och fina i kroppen. OBS! DETTA ÄR HELT MINA FUNDERINGAR! Jag är fortfarande ganska ny inom rasen och kan ha missuppfattat vissa saker och har inte lärt mig allt än men såhär har jag tänkt.
Det finns jättemånga jättefina "kanadensiska hundar" Det finns även jättemånga jättefina "gamla svenska" hundar. Jag var först inne på att jag skulle ha de kanadensiska linjerna, egentligen för att utbudet är så mycket större. Men sedan fastnade jag på de gamla svenska linjerna men upptäckte att det jag ville ha var lite svårt att få tag på. Det är inte så många som har dessa linjerna kvar. Jag känner mig dessutom lite tryggare i om man bara har en typ av linjer. Det minskar risken för att det ska poppa upp saker man inte riktigt tänkt sig. I och med att jag är ny på rasen och inte visste riktigt vad rasen innebar kändes det mycket tryggare att välja en valp från föräldrar som var ganska lika i sätt och som har ganska lika stamtavlor. Det kan fortfarande poppa upp lite vad som helst men jag tycker det känns tryggare. Parar man en hund med korta ben med en hund med långa ben så får man inte valpar med lagom långa ben, man får några med långa och några med korta. Har parar man två hundar men korta ben men har långa ben bakåt i stamtavlan kan man fortfarande få en kull där häften av valparna får långa och hälften korta ben. Det kommer fram mycket bra hundar så men för mig som inte kan rasen blir det osäkert.
Men jag ville ändå veta vad jag inte valde, jag ville se de engelska linjerna. Detta var inte lika lätt. Inte som helt ny inom rasen. Det var inte så stor idé att åka på jaktprov, för det första skulle jag inte köra jakt och för de andra är det inte hur hunden fungerar i skogen som är det viktiga för mig. Jag fattade dessutom inte vad som är en bra apportör och inte... Det gör jag fortfarande inte. Detta gjorde att jag körde ca 60 mil till den enda uppfödaren jag kunde hitta med rena engelska linjer. Där fick jag framförallt träffa Ebbots pappa och ett av hans barnbarn. Jag träffade fler hundar men dessa är de jag minns. Jag kan inte riktigt varför jag fastnade för dessa. Men de har någon självklarhet i sig. De vill arbeta men stimmar inte, de bryr sig inte så mycket om att man kommer eller vem man är. De tar liksom livet med ro.
Det som egentligen gjorde att jag tvekade lite på de kanadensiska är att de kan vara lite mer självständiga, det kan gå lite ur hand och bli lite mycket. En bra kanadensisk hund är en fantastisk hund men just självständigheten eller att lite gå ur hand är egenskaper som jag inte riktigt är bekväm med. Och med avel är det så, det kan ploppa upp saker som man inte riktigt förväntar sig och det gäller det att veta vilka egenskaper som kan komma och hur man förhåller sig till det. Jag är dessutom inte jätteerfaren så jag behöver en lite förlåtande hund.
Allt detta blev till slut, efter mycket om och men, en Ebbotvalp. Ebbot är snart 2 år och har visat ganska mycket av sina egenskaper. Han älskar mat och leksaker. Kanske lite väl mycket, som valp tog han alla leksaker och drog så långt han kunde. Med goldenmått mätt. Så långt bort så att man fick ha de för sig själv. Det är väldigt bra att han vill ha saker, det är liksom en grundförutsättning men det blir väldigt ineffektiv träning om hunden springer runt som en tok på egen tass med sina saker. Ebbot är ganska stöddig mot andra hundar. Fast mest mot de hundar man kan vara stöddig mot. Han muckar inte bråk, han tycker bara att han är lite bättre än alla andra. Han har en otrolig av- och påknapp. Inte bara att han kan koppla av och ta det lugnt. Han kan även växla väldigt fint mellan fart och fokus i träning. Han är väldigt fokuserad överlag. Jag kan bara minnas ett enda träningspass där det gått dåligt för att han varit ofokuserad och då var den en höglöpande tik bara några meter bort, mitt i Ebbots värsta könsmognadsperiod. Då var det lite svårt att hålla ihop. Ebbot kan dock vara aningens bekväm. Samtidigt som han kan gå ganska långt för att få det han vill ha. Det gör inte så mycket om matte blir arg när man kliver över henne för att komma till husse som äter. Matte är inte arg så länge och husses mat är väldigt god... Får Ebbot bestämma (vilket han vanligtvis inte får) så får ingen annan än han uppmärksamhet. Det kommer oftast en ganska stor, klumpig, gul hund krypandes/ålandes/smygandes på ett eller annat sätt om någon annan får uppmärksamhet. Ebbots jaktliga egenskaper kan inte jag riktigt bedöma, men de är inte så viktiga för mig. Han är nog inte den allra enklaste apportören, sedan har jag nog pajat lite på vägen i min okunskap. Hans bror var en riktig naturbegåvning dock. Säger de som kan. Ebbot är inte speciellt bekymrad över nya miljöer och han väljer en pipleksak framför springade vilda djur.
Ebbot är dock sjuk. Något autoimmunt troligtvis. Han kommer aldrig komma till start och han mår i perioder ganska dåligt.
Detta har gjort att jag börjat leta valp igen. Ett tag var jag inne på att skaffa en helt annan typ av golden, för tänk om valpen blir som Ebbot men sämre... Det vore en katastrof. Men så fick Ebbots pappas barnbarn en kull på 9 valpar. Det finns en del gemensamma nämnare förutom Ebbots pappa i stamtavlan men det är jättesvårt att sia om huruvida det visar sig i den nya valpen. I fredags flyttade i alla fall Hobbe in hos oss. Vi känner inte Hobbe så väl, han verkar mer social än Ebbot. Mer social mot "vem som helst" Ebbot är inte så intresserad av andra än familjen. Hobbe har inte alls samma ägande som Ebbot har, han är inte riktigt lika stöddig och mer självständig. Hobbe måste inte vara i knät på en hela tiden. Han kan gott och väl ligga och sova i ett eget rum. Mer än så hinner man inte se på dessa dagar.
Det jag hoppas att Hobbe har är samma mått av fokus och enkelhet i vardagen. Konsten att bara hänga med och ta livet med en klackspark.
Det är mitt utgångsläge:
1. Arbetsvillig hund
2. "Enkel hund"
Arbetsvillig hund kommer alltid före enkel hund. För den enklaste hunden kan bli rätt jobbig om den inte vill samarbeta eller vilja ha något som jag kan erbjuda.
Vad är en arbetsvillig hund för mig?
- Ska vilja träna mycket och länge, mer än vad jag vill
- Ska inte ge upp för att den har en fis på tvären
- Ska vara lätt att belöna på många olika sätt
Vad är en enkel hund för mig?
- Socialt trygg och måttligt med vakt. Det blir så dålig stämning när hunden vill äta upp andra människor.. Vi har barn som kommer och hälsar på och man måste kunna gå in genom grinden i ett obevakat ögonblick utan att bli upptryckt i ett hörn.
- "Miljötrygg" Kunna befinna sig i en ny miljö utan att flippa ur
- Viljan att vara till lags.
- Lätt att belöna
- Ingen jaktidiot
Jag har med detta valt goldenhundar. Det är ett första steg i valpvalet. Sedan när jag valt just goldenhundar så förstod jag att dessa i grova drag är uppdelade i tre linjer:
- Engelska
- Kanadensiska
- "Gamla Svenska"
De kanadensiska är vanligast. De är oftast de man ser ute, de är ofta väldigt röda och slanka och fina i kroppen. OBS! DETTA ÄR HELT MINA FUNDERINGAR! Jag är fortfarande ganska ny inom rasen och kan ha missuppfattat vissa saker och har inte lärt mig allt än men såhär har jag tänkt.
Det finns jättemånga jättefina "kanadensiska hundar" Det finns även jättemånga jättefina "gamla svenska" hundar. Jag var först inne på att jag skulle ha de kanadensiska linjerna, egentligen för att utbudet är så mycket större. Men sedan fastnade jag på de gamla svenska linjerna men upptäckte att det jag ville ha var lite svårt att få tag på. Det är inte så många som har dessa linjerna kvar. Jag känner mig dessutom lite tryggare i om man bara har en typ av linjer. Det minskar risken för att det ska poppa upp saker man inte riktigt tänkt sig. I och med att jag är ny på rasen och inte visste riktigt vad rasen innebar kändes det mycket tryggare att välja en valp från föräldrar som var ganska lika i sätt och som har ganska lika stamtavlor. Det kan fortfarande poppa upp lite vad som helst men jag tycker det känns tryggare. Parar man en hund med korta ben med en hund med långa ben så får man inte valpar med lagom långa ben, man får några med långa och några med korta. Har parar man två hundar men korta ben men har långa ben bakåt i stamtavlan kan man fortfarande få en kull där häften av valparna får långa och hälften korta ben. Det kommer fram mycket bra hundar så men för mig som inte kan rasen blir det osäkert.
Men jag ville ändå veta vad jag inte valde, jag ville se de engelska linjerna. Detta var inte lika lätt. Inte som helt ny inom rasen. Det var inte så stor idé att åka på jaktprov, för det första skulle jag inte köra jakt och för de andra är det inte hur hunden fungerar i skogen som är det viktiga för mig. Jag fattade dessutom inte vad som är en bra apportör och inte... Det gör jag fortfarande inte. Detta gjorde att jag körde ca 60 mil till den enda uppfödaren jag kunde hitta med rena engelska linjer. Där fick jag framförallt träffa Ebbots pappa och ett av hans barnbarn. Jag träffade fler hundar men dessa är de jag minns. Jag kan inte riktigt varför jag fastnade för dessa. Men de har någon självklarhet i sig. De vill arbeta men stimmar inte, de bryr sig inte så mycket om att man kommer eller vem man är. De tar liksom livet med ro.
Det som egentligen gjorde att jag tvekade lite på de kanadensiska är att de kan vara lite mer självständiga, det kan gå lite ur hand och bli lite mycket. En bra kanadensisk hund är en fantastisk hund men just självständigheten eller att lite gå ur hand är egenskaper som jag inte riktigt är bekväm med. Och med avel är det så, det kan ploppa upp saker som man inte riktigt förväntar sig och det gäller det att veta vilka egenskaper som kan komma och hur man förhåller sig till det. Jag är dessutom inte jätteerfaren så jag behöver en lite förlåtande hund.
Allt detta blev till slut, efter mycket om och men, en Ebbotvalp. Ebbot är snart 2 år och har visat ganska mycket av sina egenskaper. Han älskar mat och leksaker. Kanske lite väl mycket, som valp tog han alla leksaker och drog så långt han kunde. Med goldenmått mätt. Så långt bort så att man fick ha de för sig själv. Det är väldigt bra att han vill ha saker, det är liksom en grundförutsättning men det blir väldigt ineffektiv träning om hunden springer runt som en tok på egen tass med sina saker. Ebbot är ganska stöddig mot andra hundar. Fast mest mot de hundar man kan vara stöddig mot. Han muckar inte bråk, han tycker bara att han är lite bättre än alla andra. Han har en otrolig av- och påknapp. Inte bara att han kan koppla av och ta det lugnt. Han kan även växla väldigt fint mellan fart och fokus i träning. Han är väldigt fokuserad överlag. Jag kan bara minnas ett enda träningspass där det gått dåligt för att han varit ofokuserad och då var den en höglöpande tik bara några meter bort, mitt i Ebbots värsta könsmognadsperiod. Då var det lite svårt att hålla ihop. Ebbot kan dock vara aningens bekväm. Samtidigt som han kan gå ganska långt för att få det han vill ha. Det gör inte så mycket om matte blir arg när man kliver över henne för att komma till husse som äter. Matte är inte arg så länge och husses mat är väldigt god... Får Ebbot bestämma (vilket han vanligtvis inte får) så får ingen annan än han uppmärksamhet. Det kommer oftast en ganska stor, klumpig, gul hund krypandes/ålandes/smygandes på ett eller annat sätt om någon annan får uppmärksamhet. Ebbots jaktliga egenskaper kan inte jag riktigt bedöma, men de är inte så viktiga för mig. Han är nog inte den allra enklaste apportören, sedan har jag nog pajat lite på vägen i min okunskap. Hans bror var en riktig naturbegåvning dock. Säger de som kan. Ebbot är inte speciellt bekymrad över nya miljöer och han väljer en pipleksak framför springade vilda djur.
Ebbot är dock sjuk. Något autoimmunt troligtvis. Han kommer aldrig komma till start och han mår i perioder ganska dåligt.
Detta har gjort att jag börjat leta valp igen. Ett tag var jag inne på att skaffa en helt annan typ av golden, för tänk om valpen blir som Ebbot men sämre... Det vore en katastrof. Men så fick Ebbots pappas barnbarn en kull på 9 valpar. Det finns en del gemensamma nämnare förutom Ebbots pappa i stamtavlan men det är jättesvårt att sia om huruvida det visar sig i den nya valpen. I fredags flyttade i alla fall Hobbe in hos oss. Vi känner inte Hobbe så väl, han verkar mer social än Ebbot. Mer social mot "vem som helst" Ebbot är inte så intresserad av andra än familjen. Hobbe har inte alls samma ägande som Ebbot har, han är inte riktigt lika stöddig och mer självständig. Hobbe måste inte vara i knät på en hela tiden. Han kan gott och väl ligga och sova i ett eget rum. Mer än så hinner man inte se på dessa dagar.
Det jag hoppas att Hobbe har är samma mått av fokus och enkelhet i vardagen. Konsten att bara hänga med och ta livet med en klackspark.
söndag 28 december 2014
Komplicerat...
Många som pratar om lydnadsträning pratar om:
Moment/Detaljer
Kedjor
Störning
Det är ju jättebra om man har med alla de delarna. Ebbot har tränat kedjor i olika varianter sedan han var valp i princip. Alltså att göra fler saker innan belöningen kommer. Detaljer är inte så komplicerat att lära hunden.
Så ok, detaljer - check! Kedjor - check.
Bara det att hunden har en förare också... Det är DÅ det blir svårt. När JAG ska göra en kedja. Jag bad husse filma oss. Det är ingen bra kedja alls. Mitt största problem är åskådare. Jag tycker inte om att bli bedömd, vilket inte är så bra när man håller på med bedömningssporter...
Här är kedjan:
Kedja
Jag börjar med ett fritt följ, där jag inte har planerat hur jag ska gå och sedan är jag på väg att trampa i bajs... Ebbot funderar på om vi kör fritt följ, jaktfot eller kanske ställande under gång. Eller är vi bara ute och velar...?
Resten av momenten är väl inte så mycket att säga. Han ställer sig inte på första kommandot i ställandet under gång och sätter sig för tidigt. Han reser sig på läggandet och han gör en slarvig ingång i hoppet. Apporten är inte med för han är inte helt stabil i att sitta vid sidan.
Positivt är att han jobbar på hela tiden. Han blir långsam och funderar när han inte riktigt förstår. Han hade lika gärna kunnat gå i spinn eller lagt av/tappa fokus.
Frågan är vad jag egentligen tränar när jag sätter ihop detta i en kedja... Det borde jag kanske tänkt ut innan? Fast denna gång kan man se som en liten check var vi är träningen.
Jag måste bli bättre på att köra momenten tävlingslikt innan jag sätter de i kedja. Det är väldigt lätt att ha en godis i handen eller titta på hunden eller ta ett extra steg för att hjälpa honom i ingångarna.
Det är en väldigt duktig hund jag har och jag lär mig otroligt mycket men jag är väldigt mycket nybörjare.
Nu ska jag finslipa vissa detaljer, ta bort hjälper innan jag sätter de i kedja, lära mig vara framför kameran och sedan träna mer bland folk (alltså störningsträna mig själv....) och sedan ska vi tävla.
Moment/Detaljer
Kedjor
Störning
Det är ju jättebra om man har med alla de delarna. Ebbot har tränat kedjor i olika varianter sedan han var valp i princip. Alltså att göra fler saker innan belöningen kommer. Detaljer är inte så komplicerat att lära hunden.
Så ok, detaljer - check! Kedjor - check.
Bara det att hunden har en förare också... Det är DÅ det blir svårt. När JAG ska göra en kedja. Jag bad husse filma oss. Det är ingen bra kedja alls. Mitt största problem är åskådare. Jag tycker inte om att bli bedömd, vilket inte är så bra när man håller på med bedömningssporter...
Här är kedjan:
Kedja
Jag börjar med ett fritt följ, där jag inte har planerat hur jag ska gå och sedan är jag på väg att trampa i bajs... Ebbot funderar på om vi kör fritt följ, jaktfot eller kanske ställande under gång. Eller är vi bara ute och velar...?
Resten av momenten är väl inte så mycket att säga. Han ställer sig inte på första kommandot i ställandet under gång och sätter sig för tidigt. Han reser sig på läggandet och han gör en slarvig ingång i hoppet. Apporten är inte med för han är inte helt stabil i att sitta vid sidan.
Positivt är att han jobbar på hela tiden. Han blir långsam och funderar när han inte riktigt förstår. Han hade lika gärna kunnat gå i spinn eller lagt av/tappa fokus.
Frågan är vad jag egentligen tränar när jag sätter ihop detta i en kedja... Det borde jag kanske tänkt ut innan? Fast denna gång kan man se som en liten check var vi är träningen.
Jag måste bli bättre på att köra momenten tävlingslikt innan jag sätter de i kedja. Det är väldigt lätt att ha en godis i handen eller titta på hunden eller ta ett extra steg för att hjälpa honom i ingångarna.
Det är en väldigt duktig hund jag har och jag lär mig otroligt mycket men jag är väldigt mycket nybörjare.
Nu ska jag finslipa vissa detaljer, ta bort hjälper innan jag sätter de i kedja, lära mig vara framför kameran och sedan träna mer bland folk (alltså störningsträna mig själv....) och sedan ska vi tävla.
tisdag 15 juli 2014
Grunder - apporeteringsträning utan apportering
Jag har egentligen ingen aning om vad jag håller på med men det är ganska kul. Tog med hundarna ut igår och körde lite grunder i apportering. Pudeln fick köra ett uppletande efter sin förmåga. Eller förmågan är det inget fel på, snarare engagemanget.
Det finns 3 grunder i apporteringen som man inte kan träna för mycket tydligen. Stadga, fot och inkallning. Så då tänkte jag att då tränar vi väl det.
Övningarna såg typ ut såhär.
I övning 1 sätter man hunden vid C och går fram till A och droppar en boll. Går tillbaka till hunden vid punkt C, väntar tills han släppt tanken bollen och tar med honom bort och sätter fast honom i "pausträdet" där Fossing redan sitter. Fossing får komma med och hämta bollen. Fossing är helt ointresserad av bollen men velar omkring en stund....
Tanke, stadga och passivitet och ett fotgående därifrån.
Övning 2:
Sätter hund vid C (som nu är en helt ny punkt men upplägget är samma.) Droppar boll vid A, går tillbaka till hunden vid C, väntar tills han släppt tanken på bollen och säger Varsågod. Hund hämtar boll.
Tanke, du får bara springa till bollen när du sitter bra utan tanke på att tjuva
Övning 3:
Sätter hund vid C, som nu är en ny punkt igen men med samma upplägg (tanken på nya punkter är att jag vill inte ha en hund som springer och letar efter bollar på de gamla droppspåren för jag tränar inte på att leta bollar...) Droppar boll vid A, går till B och kallar in hunden och sedan går vi tillsammans därifrån.
Tanke, gör det jag säger inte det du tänker....
Fossing får hämta alla bollarna som inte Ebbot hämtar, Ebbot sitter även fast i ett träd medan Fossing kör ett uppletande.
Ebbot löste detta galant. Alltihop! Det är fantastiskt! Jätteroligt verkligen!
Det finns 3 grunder i apporteringen som man inte kan träna för mycket tydligen. Stadga, fot och inkallning. Så då tänkte jag att då tränar vi väl det.
Övningarna såg typ ut såhär.
I övning 1 sätter man hunden vid C och går fram till A och droppar en boll. Går tillbaka till hunden vid punkt C, väntar tills han släppt tanken bollen och tar med honom bort och sätter fast honom i "pausträdet" där Fossing redan sitter. Fossing får komma med och hämta bollen. Fossing är helt ointresserad av bollen men velar omkring en stund....
Tanke, stadga och passivitet och ett fotgående därifrån.
Övning 2:
Sätter hund vid C (som nu är en helt ny punkt men upplägget är samma.) Droppar boll vid A, går tillbaka till hunden vid C, väntar tills han släppt tanken på bollen och säger Varsågod. Hund hämtar boll.
Tanke, du får bara springa till bollen när du sitter bra utan tanke på att tjuva
Övning 3:
Sätter hund vid C, som nu är en ny punkt igen men med samma upplägg (tanken på nya punkter är att jag vill inte ha en hund som springer och letar efter bollar på de gamla droppspåren för jag tränar inte på att leta bollar...) Droppar boll vid A, går till B och kallar in hunden och sedan går vi tillsammans därifrån.
Tanke, gör det jag säger inte det du tänker....
Fossing får hämta alla bollarna som inte Ebbot hämtar, Ebbot sitter även fast i ett träd medan Fossing kör ett uppletande.
Ebbot löste detta galant. Alltihop! Det är fantastiskt! Jätteroligt verkligen!
 |
| Stadga |
 |
| Passivitet |
Han är otroligt enkel min lilla hund! Fossing är Fossing, han är mest med som störning och det passar honom alldeles utmärkt för då får man göra som man vill!
måndag 9 juni 2014
Unwillingness to please?
Lite inspirerad av mina egna tankar (som väckts av de otroligt duktiga människor jag har omkring mig) så tänkte jag att jag skulle spinna vidare på Fossings träning och vår relation.
Tar med Fossinghunden ut på promenad. Fossing verkar på rätt gott humör och tar spontant kontakt. Denna kontakt belönar jag flertalet gånger. Guuu va trevligt vi har tänker jag. Sedan säger jag helt enkelt "Fossing", det borde ju inte vara så svårt. Fossing verkar ju intresserad av sina karameller.
Men.... nä.... Fossing skiter högaktningsfullt i vad jag sagt och fortsätter med sitt för att sedan ta kontakt några meter senare. Fossing får återigen en karamell för den spontana kontakten. Vi går några meter och jag försöker igen:
"Fossing"
- ..... Fossing rör inte ens på ett öra.
Hmm, ok. Jag petar Fossing på rumpan
"Hallå, Fossing, Matte anropar Fossing"
Fossing tittar upp.
"Varsågod Fossing" - Karamell!
Karamell? FY! Va äckligt!! Den kan du behålla själv....
Alltså hundar gör ingenting för att jävlas, så är det ju. Men ibland undrar jag. Är det att han vill bestämma hur det ska gå till? Är det en form av dominans? Eller vad är det? Vilken egenskap är det som gör att han inte vill ha karamellen om han inte styr över den själv?
Hur tränar man en sådan hund? Problemet är ju inte bara att han väljer själv utan att han även väljer bort sin belöning.
Jag kan ju få Fossing att ta kontakt genom att peta honom mer eller mindre hårt på rumpan varje gång jag säger hans namn. Det blir lite som att träna en häst. Jag petar dig i sidan tills det att du flyttar på dig, då slutar jag peta dig i sidan.
Jag funderar på om man skulle begränsa Fossings beslut. Jag har ju inga problem med att träna när Fossing pockar efter det, jag kan ge godis när hunden tigger osv. Alltså jag uppmuntrar till initiativ. Det är ju vanligtvis inget problem. Det är ju inte så många som är som Fossing. Om det är något som leder till problem med att man låter hunden ta initiativ så är det att hunden aldrig kopplar av men det är ju egentligen ett annat problem skulle jag vilja säga och inget som är ett problem i detta hus.
Jag tänker att om man begränsar hans möjligheter till att bestämma över när det ska hända roliga saker eller när det ska komma karameller så kanske han blir mer benägen till att göra roliga saker som jag styr över för annars händer inga roliga saker alls.
Detta kräver ju dock en del. Jag tror även att jag måste begränsa Fossings "fritid". Den tiden då Fossing spatserar omkring själv i trädgården och gör ingenting. Detta kommer ju i förlängningen kräva att jag måste aktivera honom mycket mer. Det kommer jag inte orka. Det kommer även kräva att ingen ger honom något eller gör något med honom på hans initiativ. Det blir otroligt uppstyrt.
Hade Fossing haft ett problem eller om jag verkligen siktade in mig på att tävla så kanske, kanske det hade varit värt det. Men nu har inte Fossing något problem och jag kommer aldrig orka tävla med honom så jag tror inte det är värt det. Fossing mår bra och är nöjd med tillvaron.
Alternativ två, som jag ser det, är att jag skaffar mig lite mer pondus. Så att Fossing gör det jag vill att han ska göra för att jag är så himla cool. Det hade varit det bästa alternativet tror jag, om det inte varit så att Fossing är drygt 4 år och har haft ganska lång tid på sig att rangordna mig på hans coolhets-skala.
Fördelen med alternativ två är dock att det kan man jobba på utan att behöva styra om halva livet och utan att det egentligen behöver vara så jobbigt men det finns en överhängande risk att vi aldrig når fram.
Men då är vi där igen, det spelar ju egentligen ingen roll. Det är kanske bara mitt ego som tar lite skada över det. Fast jag kan inte riktigt släppa det, det stör mig lite att jag inte förstår och förmår.
Det är tur att jag har Ebbot att träna också. Ebbot som blir hysteriskt glad, sådär glad så att han inte riktigt vet var han ska ta vägen, om man ger honom en sten och säger att han är fin....
Tar med Fossinghunden ut på promenad. Fossing verkar på rätt gott humör och tar spontant kontakt. Denna kontakt belönar jag flertalet gånger. Guuu va trevligt vi har tänker jag. Sedan säger jag helt enkelt "Fossing", det borde ju inte vara så svårt. Fossing verkar ju intresserad av sina karameller.
Men.... nä.... Fossing skiter högaktningsfullt i vad jag sagt och fortsätter med sitt för att sedan ta kontakt några meter senare. Fossing får återigen en karamell för den spontana kontakten. Vi går några meter och jag försöker igen:
"Fossing"
- ..... Fossing rör inte ens på ett öra.
Hmm, ok. Jag petar Fossing på rumpan
"Hallå, Fossing, Matte anropar Fossing"
Fossing tittar upp.
"Varsågod Fossing" - Karamell!
Karamell? FY! Va äckligt!! Den kan du behålla själv....
Alltså hundar gör ingenting för att jävlas, så är det ju. Men ibland undrar jag. Är det att han vill bestämma hur det ska gå till? Är det en form av dominans? Eller vad är det? Vilken egenskap är det som gör att han inte vill ha karamellen om han inte styr över den själv?
Hur tränar man en sådan hund? Problemet är ju inte bara att han väljer själv utan att han även väljer bort sin belöning.
Jag kan ju få Fossing att ta kontakt genom att peta honom mer eller mindre hårt på rumpan varje gång jag säger hans namn. Det blir lite som att träna en häst. Jag petar dig i sidan tills det att du flyttar på dig, då slutar jag peta dig i sidan.
Jag funderar på om man skulle begränsa Fossings beslut. Jag har ju inga problem med att träna när Fossing pockar efter det, jag kan ge godis när hunden tigger osv. Alltså jag uppmuntrar till initiativ. Det är ju vanligtvis inget problem. Det är ju inte så många som är som Fossing. Om det är något som leder till problem med att man låter hunden ta initiativ så är det att hunden aldrig kopplar av men det är ju egentligen ett annat problem skulle jag vilja säga och inget som är ett problem i detta hus.
Jag tänker att om man begränsar hans möjligheter till att bestämma över när det ska hända roliga saker eller när det ska komma karameller så kanske han blir mer benägen till att göra roliga saker som jag styr över för annars händer inga roliga saker alls.
Detta kräver ju dock en del. Jag tror även att jag måste begränsa Fossings "fritid". Den tiden då Fossing spatserar omkring själv i trädgården och gör ingenting. Detta kommer ju i förlängningen kräva att jag måste aktivera honom mycket mer. Det kommer jag inte orka. Det kommer även kräva att ingen ger honom något eller gör något med honom på hans initiativ. Det blir otroligt uppstyrt.
Hade Fossing haft ett problem eller om jag verkligen siktade in mig på att tävla så kanske, kanske det hade varit värt det. Men nu har inte Fossing något problem och jag kommer aldrig orka tävla med honom så jag tror inte det är värt det. Fossing mår bra och är nöjd med tillvaron.
Alternativ två, som jag ser det, är att jag skaffar mig lite mer pondus. Så att Fossing gör det jag vill att han ska göra för att jag är så himla cool. Det hade varit det bästa alternativet tror jag, om det inte varit så att Fossing är drygt 4 år och har haft ganska lång tid på sig att rangordna mig på hans coolhets-skala.
Fördelen med alternativ två är dock att det kan man jobba på utan att behöva styra om halva livet och utan att det egentligen behöver vara så jobbigt men det finns en överhängande risk att vi aldrig når fram.
Men då är vi där igen, det spelar ju egentligen ingen roll. Det är kanske bara mitt ego som tar lite skada över det. Fast jag kan inte riktigt släppa det, det stör mig lite att jag inte förstår och förmår.
 |
| Ferdinand |
Det är tur att jag har Ebbot att träna också. Ebbot som blir hysteriskt glad, sådär glad så att han inte riktigt vet var han ska ta vägen, om man ger honom en sten och säger att han är fin....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)