Det finns många sätt att välja valp på. Jag är ganska lat och bekväm och orkar inte med för mycket stök. Jag vill träna hund, göra roliga saker, inte hålla på och tjafsa om man ska äta upp grannens katt eller inte.
Det är mitt utgångsläge:
1. Arbetsvillig hund
2. "Enkel hund"
Arbetsvillig hund kommer alltid före enkel hund. För den enklaste hunden kan bli rätt jobbig om den inte vill samarbeta eller vilja ha något som jag kan erbjuda.
Vad är en arbetsvillig hund för mig?
- Ska vilja träna mycket och länge, mer än vad jag vill
- Ska inte ge upp för att den har en fis på tvären
- Ska vara lätt att belöna på många olika sätt
Vad är en enkel hund för mig?
- Socialt trygg och måttligt med vakt. Det blir så dålig stämning när hunden vill äta upp andra människor.. Vi har barn som kommer och hälsar på och man måste kunna gå in genom grinden i ett obevakat ögonblick utan att bli upptryckt i ett hörn.
- "Miljötrygg" Kunna befinna sig i en ny miljö utan att flippa ur
- Viljan att vara till lags.
- Lätt att belöna
- Ingen jaktidiot
Jag har med detta valt goldenhundar. Det är ett första steg i valpvalet. Sedan när jag valt just goldenhundar så förstod jag att dessa i grova drag är uppdelade i tre linjer:
- Engelska
- Kanadensiska
- "Gamla Svenska"
De kanadensiska är vanligast. De är oftast de man ser ute, de är ofta väldigt röda och slanka och fina i kroppen. OBS! DETTA ÄR HELT MINA FUNDERINGAR! Jag är fortfarande ganska ny inom rasen och kan ha missuppfattat vissa saker och har inte lärt mig allt än men såhär har jag tänkt.
Det finns jättemånga jättefina "kanadensiska hundar" Det finns även jättemånga jättefina "gamla svenska" hundar. Jag var först inne på att jag skulle ha de kanadensiska linjerna, egentligen för att utbudet är så mycket större. Men sedan fastnade jag på de gamla svenska linjerna men upptäckte att det jag ville ha var lite svårt att få tag på. Det är inte så många som har dessa linjerna kvar. Jag känner mig dessutom lite tryggare i om man bara har en typ av linjer. Det minskar risken för att det ska poppa upp saker man inte riktigt tänkt sig. I och med att jag är ny på rasen och inte visste riktigt vad rasen innebar kändes det mycket tryggare att välja en valp från föräldrar som var ganska lika i sätt och som har ganska lika stamtavlor. Det kan fortfarande poppa upp lite vad som helst men jag tycker det känns tryggare. Parar man en hund med korta ben med en hund med långa ben så får man inte valpar med lagom långa ben, man får några med långa och några med korta. Har parar man två hundar men korta ben men har långa ben bakåt i stamtavlan kan man fortfarande få en kull där häften av valparna får långa och hälften korta ben. Det kommer fram mycket bra hundar så men för mig som inte kan rasen blir det osäkert.
Men jag ville ändå veta vad jag inte valde, jag ville se de engelska linjerna. Detta var inte lika lätt. Inte som helt ny inom rasen. Det var inte så stor idé att åka på jaktprov, för det första skulle jag inte köra jakt och för de andra är det inte hur hunden fungerar i skogen som är det viktiga för mig. Jag fattade dessutom inte vad som är en bra apportör och inte... Det gör jag fortfarande inte. Detta gjorde att jag körde ca 60 mil till den enda uppfödaren jag kunde hitta med rena engelska linjer. Där fick jag framförallt träffa Ebbots pappa och ett av hans barnbarn. Jag träffade fler hundar men dessa är de jag minns. Jag kan inte riktigt varför jag fastnade för dessa. Men de har någon självklarhet i sig. De vill arbeta men stimmar inte, de bryr sig inte så mycket om att man kommer eller vem man är. De tar liksom livet med ro.
Det som egentligen gjorde att jag tvekade lite på de kanadensiska är att de kan vara lite mer självständiga, det kan gå lite ur hand och bli lite mycket. En bra kanadensisk hund är en fantastisk hund men just självständigheten eller att lite gå ur hand är egenskaper som jag inte riktigt är bekväm med. Och med avel är det så, det kan ploppa upp saker som man inte riktigt förväntar sig och det gäller det att veta vilka egenskaper som kan komma och hur man förhåller sig till det. Jag är dessutom inte jätteerfaren så jag behöver en lite förlåtande hund.
Allt detta blev till slut, efter mycket om och men, en Ebbotvalp. Ebbot är snart 2 år och har visat ganska mycket av sina egenskaper. Han älskar mat och leksaker. Kanske lite väl mycket, som valp tog han alla leksaker och drog så långt han kunde. Med goldenmått mätt. Så långt bort så att man fick ha de för sig själv. Det är väldigt bra att han vill ha saker, det är liksom en grundförutsättning men det blir väldigt ineffektiv träning om hunden springer runt som en tok på egen tass med sina saker. Ebbot är ganska stöddig mot andra hundar. Fast mest mot de hundar man kan vara stöddig mot. Han muckar inte bråk, han tycker bara att han är lite bättre än alla andra. Han har en otrolig av- och påknapp. Inte bara att han kan koppla av och ta det lugnt. Han kan även växla väldigt fint mellan fart och fokus i träning. Han är väldigt fokuserad överlag. Jag kan bara minnas ett enda träningspass där det gått dåligt för att han varit ofokuserad och då var den en höglöpande tik bara några meter bort, mitt i Ebbots värsta könsmognadsperiod. Då var det lite svårt att hålla ihop. Ebbot kan dock vara aningens bekväm. Samtidigt som han kan gå ganska långt för att få det han vill ha. Det gör inte så mycket om matte blir arg när man kliver över henne för att komma till husse som äter. Matte är inte arg så länge och husses mat är väldigt god... Får Ebbot bestämma (vilket han vanligtvis inte får) så får ingen annan än han uppmärksamhet. Det kommer oftast en ganska stor, klumpig, gul hund krypandes/ålandes/smygandes på ett eller annat sätt om någon annan får uppmärksamhet. Ebbots jaktliga egenskaper kan inte jag riktigt bedöma, men de är inte så viktiga för mig. Han är nog inte den allra enklaste apportören, sedan har jag nog pajat lite på vägen i min okunskap. Hans bror var en riktig naturbegåvning dock. Säger de som kan. Ebbot är inte speciellt bekymrad över nya miljöer och han väljer en pipleksak framför springade vilda djur.
Ebbot är dock sjuk. Något autoimmunt troligtvis. Han kommer aldrig komma till start och han mår i perioder ganska dåligt.
Detta har gjort att jag börjat leta valp igen. Ett tag var jag inne på att skaffa en helt annan typ av golden, för tänk om valpen blir som Ebbot men sämre... Det vore en katastrof. Men så fick Ebbots pappas barnbarn en kull på 9 valpar. Det finns en del gemensamma nämnare förutom Ebbots pappa i stamtavlan men det är jättesvårt att sia om huruvida det visar sig i den nya valpen. I fredags flyttade i alla fall Hobbe in hos oss. Vi känner inte Hobbe så väl, han verkar mer social än Ebbot. Mer social mot "vem som helst" Ebbot är inte så intresserad av andra än familjen. Hobbe har inte alls samma ägande som Ebbot har, han är inte riktigt lika stöddig och mer självständig. Hobbe måste inte vara i knät på en hela tiden. Han kan gott och väl ligga och sova i ett eget rum. Mer än så hinner man inte se på dessa dagar.
Det jag hoppas att Hobbe har är samma mått av fokus och enkelhet i vardagen. Konsten att bara hänga med och ta livet med en klackspark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar