Tar med Fossinghunden ut på promenad. Fossing verkar på rätt gott humör och tar spontant kontakt. Denna kontakt belönar jag flertalet gånger. Guuu va trevligt vi har tänker jag. Sedan säger jag helt enkelt "Fossing", det borde ju inte vara så svårt. Fossing verkar ju intresserad av sina karameller.
Men.... nä.... Fossing skiter högaktningsfullt i vad jag sagt och fortsätter med sitt för att sedan ta kontakt några meter senare. Fossing får återigen en karamell för den spontana kontakten. Vi går några meter och jag försöker igen:
"Fossing"
- ..... Fossing rör inte ens på ett öra.
Hmm, ok. Jag petar Fossing på rumpan
"Hallå, Fossing, Matte anropar Fossing"
Fossing tittar upp.
"Varsågod Fossing" - Karamell!
Karamell? FY! Va äckligt!! Den kan du behålla själv....
Alltså hundar gör ingenting för att jävlas, så är det ju. Men ibland undrar jag. Är det att han vill bestämma hur det ska gå till? Är det en form av dominans? Eller vad är det? Vilken egenskap är det som gör att han inte vill ha karamellen om han inte styr över den själv?
Hur tränar man en sådan hund? Problemet är ju inte bara att han väljer själv utan att han även väljer bort sin belöning.
Jag kan ju få Fossing att ta kontakt genom att peta honom mer eller mindre hårt på rumpan varje gång jag säger hans namn. Det blir lite som att träna en häst. Jag petar dig i sidan tills det att du flyttar på dig, då slutar jag peta dig i sidan.
Jag funderar på om man skulle begränsa Fossings beslut. Jag har ju inga problem med att träna när Fossing pockar efter det, jag kan ge godis när hunden tigger osv. Alltså jag uppmuntrar till initiativ. Det är ju vanligtvis inget problem. Det är ju inte så många som är som Fossing. Om det är något som leder till problem med att man låter hunden ta initiativ så är det att hunden aldrig kopplar av men det är ju egentligen ett annat problem skulle jag vilja säga och inget som är ett problem i detta hus.
Jag tänker att om man begränsar hans möjligheter till att bestämma över när det ska hända roliga saker eller när det ska komma karameller så kanske han blir mer benägen till att göra roliga saker som jag styr över för annars händer inga roliga saker alls.
Detta kräver ju dock en del. Jag tror även att jag måste begränsa Fossings "fritid". Den tiden då Fossing spatserar omkring själv i trädgården och gör ingenting. Detta kommer ju i förlängningen kräva att jag måste aktivera honom mycket mer. Det kommer jag inte orka. Det kommer även kräva att ingen ger honom något eller gör något med honom på hans initiativ. Det blir otroligt uppstyrt.
Hade Fossing haft ett problem eller om jag verkligen siktade in mig på att tävla så kanske, kanske det hade varit värt det. Men nu har inte Fossing något problem och jag kommer aldrig orka tävla med honom så jag tror inte det är värt det. Fossing mår bra och är nöjd med tillvaron.
Alternativ två, som jag ser det, är att jag skaffar mig lite mer pondus. Så att Fossing gör det jag vill att han ska göra för att jag är så himla cool. Det hade varit det bästa alternativet tror jag, om det inte varit så att Fossing är drygt 4 år och har haft ganska lång tid på sig att rangordna mig på hans coolhets-skala.
Fördelen med alternativ två är dock att det kan man jobba på utan att behöva styra om halva livet och utan att det egentligen behöver vara så jobbigt men det finns en överhängande risk att vi aldrig når fram.
Men då är vi där igen, det spelar ju egentligen ingen roll. Det är kanske bara mitt ego som tar lite skada över det. Fast jag kan inte riktigt släppa det, det stör mig lite att jag inte förstår och förmår.
 |
| Ferdinand |
Det är tur att jag har Ebbot att träna också. Ebbot som blir hysteriskt glad, sådär glad så att han inte riktigt vet var han ska ta vägen, om man ger honom en sten och säger att han är fin....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar