Vad är det som gör att hunden väljer att gå därifrån?
Visst, belöningen är för dålig, övningen är för svår osv osv. men om man har en hund på 4 år som står och tigger när man lagar mat och man säger sitt så brukar inte hunden gå därifrån. De kanske lägger sig ner eller gör något annat "jag gör vad som helst bara jag får den" men få hundar lämnar köket.
Om man ser till Fossings starkaste egenskaper så tror jag att jag skulle säga att de är att han är otroligt känslig socialt, jakt, samt en rejäl dos av självständighet.
Just känsligheten och självständigheten tillsammans ställer till det lite. Det är inte bara det att han bara är signalkänslig, det är mer det att han är otroligt lättpåverkad. Det kanske finns någon fräsig term för just den egenskapen men jag kan inte den. Fossing är en hund som tycker det är obehagligt om man tar i honom. Man måste klappa honom på ett visst sätt, man måste närma sig på ett visst sätt. Han har en väldigt stor personlig sfär och skulle aldrig drömma om att vara up in your face. Annars är ju signalkänslighet en positiv egenskap, men det måste vägas upp med lite skinn på nosen så man inte knäcks av att matte har en fis på tvären. Råkar man trampa över Fossings zon så går han, då kan han lika gärna köra sitt race. Jag skulle vilja säga att han inte har någon som helst "will to please".
Fossing är en hund som inte löser om man pressar honom. Då kommer det fram rätt mycket konstiga beteenden. Det är inte sagt att man inte kan kräva vissa saker. Jag kan gå in och kräva att han ska sitta på sin rumpa om vi möter någon. Men jag kan inte gå in och säga till honom att han ska skärpa upp sig och ta tag i spåret om han börjar vela iväg. Jag kan kräva att han ska utföra att göra saker som han klarar av men jag kan inte kräva att han ska sluta bry sig om omgivningen och fokusera på sin uppgift om han inte är trygg i miljön och i det han gör. Detta är lite komplicerat för det är en himla avvägning.
Jag har länge funderat på vad det är som gör att Fossing hoppar mer än gärna upp på en sten och snurrar om jag ber honom men kan börja titta på fåglar om jag säger "fot". Jag kan lova att Fossing aldrig har blivit uttråkad av för mycket fotträning eller liknande utan detta är något annat.
Hopp över hinder fungerar men inte ställande under gång. Why? Hur svårt kan det vara att lära in ett ställande under gång. Då snackar vi själva ställandet när man backar. Inte momentet i sin helhet. Det är ingen raketforskning direkt.
Problemet är att jag har en hund som är väldigt svår att aktivera samtidigt som han vill ha mycket aktivering. Jag kan inte lägga viltspår 6 dagar i veckan. Det är lite knas när man har en hund som står och piper för att han vill vara med och sedan inte går att få med sig.
Man pratar ju en del om belöningar och svårmotiverade hundar. Man ska belöna mycket, hunden är bäst i världen om den lyckas. Men Fossing tycker inte om att man stojar och säger att han är bäst i världen. Fossing tycker om om man sätter sig på huk och ger en karamell och viskar dutti Fossinghund. Möjligtvis kan man klia lite mellan frambenen men det är inte alls säkert. En schäferklapp ala dunk i sidan är alltså ingen höjdare.
Jag stoppade ner några torrfoderkulor i fickan och tog med mig Fossing ut tidigare idag. Därav dessa funderingar en dag (eller natt) som denna. Vi hade ett riktigt bra pass för att vara med Fossinghund. Han kan ju en del, han gör det bara oftast inte. Men idag gick det bra. Varför? Det kan vara en engånggrej. Inte alls omöjligt. Eller så är det så att jag släppt all form av prestige, prestation och tankar kring hans träning. Jag tycker inte att han är fantastisk om han kommer in i fotposition. Han är duktig och får en karamell. Ingen kul belöning alls men han verkar nöjd och jobbar vidare.
Detta är inte en universallösning, om det ens är en lösning. Detta är något som funkar hemma i trädgården. Ska man ta det utanför trädgården vet jag inte riktigt hur man ska ta sig till men funkar det inte hemma funkar det ingenstans.
Det är alltså så, det är ingen lögn, det är hunden som bestämmer belöningen, inte föraren. Rätt logiskt... Det mesta med hundträning är ju logiskt men fortfarande lika förbannat svårt.
Summa sumarum. Fossing vill ha sin belöning, han vill bara inte att jag blir obehaglig och yvig och för nära när han får den. Jag ska absolut inte göra något anspråk på den själv. Man kan liksom inte kasta en godis i gräset och sedan peka på den för att han inte hittar "näe matte, ta du den om du vill ha den"
Det som pratar emot hela denna teorin är att Fossing är en liten jävel i vissa andra situationer. Han har inga problem med att stjäla saker tex, det är lite av en sport för honom.
Vet inte om det är att han inte vill göra anspråk på saker som är mina men om han har saker som är sina så är det inte alls samma sak. Hittar han ett äckligt kadaver i skogen så är det hans och då släpper han inte det (han gör inget, han sticker eller håller fast för kung och fosterland) men om jag ger honom typ ett märgben och sedan tar tillbaka det så är det en helt annan sak.
Detta tåls att tänka ett varv till på.
Det är ju inte så att knäcker jag denna nöten är Fossing en fröjd att träna. Vi har en del andra nötter, i storlek av kokosnötter typ, att knäcka innan vi kan träna på riktigt om vi någonsin gör det. Men är man nörd i min nivå så kan man inte släppa det förrän man vet.
Han är ett mysterium min Fossinghund. Så superkänslig i vissa situationer samtidigt som han bet mig i armen när jag sa att jag ville ha hans klöv när han hade spårat upp den. Det krockar liksom. Hela Fossing är en egenskapskrock.
Men han är den bästaste Fossinghunden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar