Unwillingness to please?

Lite inspirerad av mina egna tankar (som väckts av de otroligt duktiga människor jag har omkring mig) så tänkte jag att jag skulle spinna vidare på Fossings träning och vår relation.

Tar med Fossinghunden ut på promenad. Fossing verkar på rätt gott humör och tar spontant kontakt. Denna kontakt belönar jag flertalet gånger. Guuu va trevligt vi har tänker jag. Sedan säger jag helt enkelt "Fossing", det borde ju inte vara så svårt. Fossing verkar ju intresserad av sina karameller.

Men.... nä.... Fossing skiter högaktningsfullt i vad jag sagt och fortsätter med sitt för att sedan ta kontakt några meter senare. Fossing får återigen en karamell för den spontana kontakten. Vi går några meter och jag försöker igen:

 "Fossing"

- ..... Fossing rör inte ens på ett öra.

Hmm, ok. Jag petar Fossing på rumpan

"Hallå, Fossing, Matte anropar Fossing"

Fossing tittar upp.

"Varsågod Fossing" - Karamell!

Karamell? FY! Va äckligt!! Den kan du behålla själv....

Alltså hundar gör ingenting för att jävlas, så är det ju. Men ibland undrar jag. Är det att han vill bestämma hur det ska gå till? Är det en form av dominans? Eller vad är det? Vilken egenskap är det som gör att han inte vill ha karamellen om han inte styr över den själv? 

Hur tränar man en sådan hund? Problemet är ju inte bara att han väljer själv utan att han även väljer bort sin belöning.

Jag kan ju få Fossing att ta kontakt genom att peta honom mer eller mindre hårt på rumpan varje gång jag säger hans namn. Det blir lite som att träna en häst. Jag petar dig i sidan tills det att du flyttar på dig, då slutar jag peta dig i sidan.

Jag funderar på om man skulle begränsa Fossings beslut. Jag har ju inga problem med att träna när Fossing pockar efter det, jag kan ge godis när hunden tigger osv. Alltså jag uppmuntrar till initiativ. Det är ju vanligtvis inget problem. Det är ju inte så många som är som Fossing. Om det är något som leder till problem med att man låter hunden ta initiativ så är det att hunden aldrig kopplar av men det är ju egentligen ett annat problem skulle jag vilja säga och inget som är ett problem i detta hus.

Jag tänker att om man begränsar hans möjligheter till att bestämma över när det ska hända roliga saker eller när det ska komma karameller så kanske han blir mer benägen till att göra roliga saker som jag styr över för annars händer inga roliga saker alls.

Detta kräver ju dock en del. Jag tror även att jag måste begränsa Fossings "fritid". Den tiden då Fossing spatserar omkring själv i trädgården och gör ingenting. Detta kommer ju i förlängningen kräva att jag måste aktivera honom mycket mer. Det kommer jag inte orka. Det kommer även kräva att ingen ger honom något eller gör något med honom på hans initiativ. Det blir otroligt uppstyrt.

Hade Fossing haft ett problem eller om jag verkligen siktade in mig på att tävla så kanske, kanske det hade varit värt det. Men nu har inte Fossing något problem och jag kommer aldrig orka tävla med honom så jag tror inte det är värt det. Fossing mår bra och är nöjd med tillvaron.

Alternativ två, som jag ser det, är att jag skaffar mig lite mer pondus. Så att Fossing gör det jag vill att han ska göra för att jag är så himla cool. Det hade varit det bästa alternativet tror jag, om det inte varit så att Fossing är drygt 4 år och har haft ganska lång tid på sig att rangordna mig på hans coolhets-skala.

Fördelen med alternativ två är dock att det kan man jobba på utan att behöva styra om halva livet och utan att det egentligen behöver vara så jobbigt men det finns en överhängande risk att vi aldrig når fram.

Men då är vi där igen, det spelar ju egentligen ingen roll. Det är kanske bara mitt ego som tar lite skada över det. Fast jag kan inte riktigt släppa det, det stör mig lite att jag inte förstår och förmår.

Ferdinand

Det är tur att jag har Ebbot att träna också. Ebbot som blir hysteriskt glad, sådär glad så att han inte riktigt vet var han ska ta vägen, om man ger honom en sten och säger att han är fin....

Ett litet mysterium

Jag har aldrig riktigt förstått Fossinghunden. Han kan stå framför en, man ser tydligt att han vill ha belöningen men säger man "sitt" kan han välja att vända och gå därifrån. Why?

Vad är det som gör att hunden väljer att gå därifrån?

Visst, belöningen är för dålig, övningen är för svår osv osv. men om man har en hund på 4 år som står och tigger när man lagar mat och man säger sitt så brukar inte hunden gå därifrån. De kanske lägger sig ner eller gör något annat "jag gör vad som helst bara jag får den" men få hundar lämnar köket.

Om man ser till Fossings starkaste egenskaper så tror jag att jag skulle säga att de är att han är otroligt känslig socialt, jakt, samt en rejäl dos av självständighet.

Just känsligheten och självständigheten tillsammans ställer till det lite. Det är inte bara det att han bara är signalkänslig, det är mer det att han är otroligt lättpåverkad. Det kanske finns någon fräsig term för just den egenskapen men jag kan inte den. Fossing är en hund som tycker det är obehagligt om man tar i honom. Man måste klappa honom på ett visst sätt, man måste närma sig på ett visst sätt. Han har en väldigt stor personlig sfär och skulle aldrig drömma om att vara up in your face. Annars är ju signalkänslighet en positiv egenskap, men det måste vägas upp med lite skinn på nosen så man inte knäcks av att matte har en fis på tvären. Råkar man trampa över Fossings zon så går han, då kan han lika gärna köra sitt race. Jag skulle vilja säga att han inte har någon som helst "will to please".

Fossing är en hund som inte löser om man pressar honom. Då kommer det fram rätt mycket konstiga beteenden. Det är inte sagt att man inte kan kräva vissa saker. Jag kan gå in och kräva att han ska sitta på sin rumpa om vi möter någon. Men jag kan inte gå in och säga till honom att han ska skärpa upp sig och ta tag i spåret om han börjar vela iväg. Jag kan kräva att han ska utföra att göra saker som han klarar av men jag kan inte kräva att han ska sluta bry sig om omgivningen och fokusera på sin uppgift om han inte är trygg i miljön och i det han gör. Detta är lite komplicerat för det är en himla avvägning.

Jag har länge funderat på vad det är som gör att Fossing hoppar mer än gärna upp på en sten och snurrar om jag ber honom men kan börja titta på fåglar om jag säger "fot". Jag kan lova att Fossing aldrig har blivit uttråkad av för mycket fotträning eller liknande utan detta är något annat.

Hopp över hinder fungerar men inte ställande under gång. Why? Hur svårt kan det vara att lära in ett ställande under gång. Då snackar vi själva ställandet när man backar. Inte momentet i sin helhet. Det är ingen raketforskning direkt.

Problemet är att jag har en hund som är väldigt svår att aktivera samtidigt som han vill ha mycket aktivering. Jag kan inte lägga viltspår 6 dagar i veckan. Det är lite knas när man har en hund som står och piper för att han vill vara med och sedan inte går att få med sig.



Man pratar ju en del om belöningar och svårmotiverade hundar. Man ska belöna mycket, hunden är bäst i världen om den lyckas. Men Fossing tycker inte om att man stojar och säger att han är bäst i världen. Fossing tycker om om man sätter sig på huk och ger en karamell och viskar dutti Fossinghund. Möjligtvis kan man klia lite mellan frambenen men det är inte alls säkert. En schäferklapp ala dunk i sidan är alltså ingen höjdare.

Jag stoppade ner några torrfoderkulor i fickan och tog med mig Fossing ut tidigare idag. Därav dessa funderingar en dag (eller natt) som denna. Vi hade ett riktigt bra pass för att vara med Fossinghund. Han kan ju en del, han gör det bara oftast inte. Men idag gick det bra. Varför? Det kan vara en engånggrej. Inte alls omöjligt. Eller så är det så att jag släppt all form av prestige, prestation och tankar kring hans träning. Jag tycker inte att han är fantastisk om han kommer in i fotposition. Han är duktig och får en karamell. Ingen kul belöning alls men han verkar nöjd och jobbar vidare.

Detta är inte en universallösning, om det ens är en lösning. Detta är något som funkar hemma i trädgården. Ska man ta det utanför trädgården vet jag inte riktigt hur man ska ta sig till men funkar det inte hemma funkar det ingenstans.

Det är alltså så, det är ingen lögn, det är hunden som bestämmer belöningen, inte föraren. Rätt logiskt... Det mesta med hundträning är ju logiskt men fortfarande lika förbannat svårt.

Summa sumarum. Fossing vill ha sin belöning, han vill bara inte att jag blir obehaglig och yvig och för nära när han får den. Jag ska absolut inte göra något anspråk på den själv. Man kan liksom inte kasta en godis i gräset och sedan peka på den för att han inte hittar "näe matte, ta du den om du vill ha den"

Det som pratar emot hela denna teorin är att Fossing är en liten jävel i vissa andra situationer. Han har inga problem med att stjäla saker tex, det är lite av en sport för honom.

 Vet inte om det är att han inte vill göra anspråk på saker som är mina men om han har saker som är sina så är det inte alls samma sak. Hittar han ett äckligt kadaver i skogen så är det hans och då släpper han inte det (han gör inget, han sticker eller håller fast för kung och fosterland) men om jag ger honom typ ett märgben och sedan tar tillbaka det så är det en helt annan sak.

Detta tåls att tänka ett varv till på.

Det är ju inte så att knäcker jag denna nöten är Fossing en fröjd att träna. Vi har en del andra nötter, i storlek av kokosnötter typ, att knäcka innan vi kan träna på riktigt om vi någonsin gör det. Men är man nörd i min nivå så kan man inte släppa det förrän man vet.

Han är ett mysterium min Fossinghund. Så superkänslig i vissa situationer samtidigt som han bet mig i armen när jag sa att jag ville ha hans klöv när han hade spårat upp den. Det krockar liksom. Hela Fossing är en egenskapskrock.

Men han är den bästaste Fossinghunden!

Ebbot den fantastiske!

Den 6:e janurari flyttade en liten liten valp in hit. Han heter Doubleuse (Double Use) Kid Curry i stamtavlan och är en golden. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjlighet att få en valp ur den kullen. Såhär skrev uppfödaren om kullen.

http://www.kenneldoubleuse.com/nyheter/436-storslam-pa-sm-for-spaniels

Jag kände inte riktigt att jag kunde leva upp till en sådan valp men av någon anledning så fick jag frågan om jag vill ha en av dessa två hanar. Det var rätt svettigt där ett tag. Hur i hela friden ska detta gå? Jag var helt inställd på att om jag får problem med denna hunden så kommer jag lägga ner hundarna. För då är det så att jag inte ska hålla på med detta. Jag kan inte skylla på hunden om det går tokigt. Jag har nog inte riktigt kommit över de tankarna än faktiskt men det känns inte riktigt lika skört längre. Ebbot är ganska svår att förstöra.

Han är otrolig! Han är asjobbig egentligen. Han blir 7 månader snart så nu blir han liksom bara värre och värre dessutom. Han är den enda hunden jag träffat på som tycker att det är helt normalt att gå över matbordet för att ta sig till soffan. Han har inga gränser överhuvudtaget.  Ebbot har inga bekymmer och har nog aldrig stött på en motgång. Man går dit man vill gå och man tar det man vill ta, svårare än så är inte livet.

Han är otroligt trygg och har en fantastisk förmåga att växla från fullt bus till full koncentration. Han kopplar av precis överallt och är otroligt oproblematiskt. Han är lätt att kommunicera med och knatar helt oberörd igenom centrala Göteborg. Man behöver aldrig säga till honom mer än en gång och han är väldigt tydlig. Att lyckas få en hund som är så trygg i sig själv, som inte har några som helst problem med att köra sitt egna race men samtidigt tycker att det är fantastiskt att göra saker ihop är inte helt enkelt. Det är väldigt lätt att någon egenskap tar överhand eller att egenskaperna krockar på ett eller annat sätt.

Tanken från början var att Ebbot skulle köra lydnad och bruks men jag tror att det kommer landa i att vi kör lydnad och jakt. Det är otroligt att se hundar göra det som de är avlade för att göra.

Det är otroligt kul att ha en hund där det är jag som är begränsningen samtidigt som det fortfarande är lite nervöst. Det är upp till mig att förvalta honom och ta fram det han har i sig på ett bra sätt. Man har så otroligt mycket vunnet om man har en hund som passar till det man ska ha den till och som passar med ens person.

Det tog skitlång tid att hitta rätt valp men det var det värt. Just nu tror jag det är så att jag har två stycken once in a lifetime hundar här hemma. Jag tror inte man kan vara mer olika varandra än vad dessa två är och de trivs otroligt bra ihop. Fantastiskt roligt!