Nä, jag är inte bitter...

Det enda jag gör nuförtiden är att rehabilitera Fnatt och försöker få mina hundar att fungera i vardagen. Fnatt ska lära sig att inte attackera allt han ser och Fossing ska lära sig att inte jaga kaniner.

Jag har tyckt att det mesta med Fossing har varit svårt men att inte jaga kaniner är nog det svåraste vi gjort. Tror jag, eller så har allt varit lika svårt men jag har glömt hur jävla illa det har varit. Men i alla fall. I morse på promenaden så hade vi kommit så långt att jag kunde säga till Fossing att Nä, du ger fan i kaninen och Fossing accepterar det. Han ligger på tok för högt i aktivitet men han accepterar det. Han går att hålla i ett koppel och han går att kommunicera med (det var en del andra saker på den promenaden man hade kunnat önska annorlunda men det är en annan historia). Man skulle kunna säga att det har tagit otroligt lång tid att få hanterbara kaninmöten! Jag har som vanligt angripit problemet lite från fel håll och får mer att jobba med men det är lite så vi jobbar jag och Fossinghunden, i morse kändes det som att vi var på rätt väg! Äntligen!

Kommer hem från jobbet, tar en promenad i Fnatt-längd, vilket är typ 20 minuter i dagsläget. Kommer tillbaka, släpper Fossing i trädgården och börjar med maten. Håller lite koll på Fossing så att han inte ballar ur på  kaninerna. (ja, man kan tycka att Fossing med sina kanin-bekymmer inte ska få chansen att springa och jaga upp sig i trädgården men att ha en Fossinghund som inte får springa är värre än en Fossinghund som jagar kaniner. Utan tvekan!) Helt plötsligt är Fossing borta.... Då har han hittat ett litet hål i staketet... hmm... Var är Fossinghunden? Ska jag ge mig ut och leta eller stanna hemma? Mest troligt är ju trots allt att han kommer tillbaka hem. Efter en liten stund hör jag ett väldigt välbekant skall. Då har Fossing jagat in en kanin under grannens friggebod. Så Fossing har hoppat över grannens staket och springer varv efter varv efter varv runt grannens friggebod.


GÖTT!! Det var den träningen det! Då börjar vi om imorgon bitti 05:30, innan jobbet!!!!!!!!!!! Det är skoj nästan jämt. Någon som vill ha en Fossinghund? Man får honom helt gratis. Man kan få ett helt lass med hundprylar till om man vill.

Är man stor måste man vara snäll.

Vi har haft barn på besök över midsommarhelgen. Minsta barnet är 10 månader. WHAAAAAT?! Vad är det för något säger Fossing??? Fossing reagerar på ungefär samma sansade balanserade sätt som han gör när han ser en kanin.... Fossing sov inte många minuter första dygnet.

I början på dag två började Fossing dämpa sig såpass mycket att han kunde vara i samma rum som barnen och i slutet av dagen så kunde man faktiskt låta Fossing vara relativt nära. Detta slutade med att bebisen gav sin badanka till Fossing. Jag vet inte vem som var nöjdast över detta. La man badankan bredvid bebis så tog bebis badankan och gav den till Fossing som tog den så fint så fint ur bebis hand. Fossing lämnade sedan tillbaka ankan till bebis och så höll det på. Världens bästa Fossinghund!

Det som gör Fossing så fruktansvärt svår och jobbig att ha med att göra är att han blir hysterisk för samma sak hela tiden. När han har vant sig vid att bebis sitter i en stol så måste han vänja sig vid att någon bär bebis, sedan är bebis ute, sedan sover bebis osv.... Detta gäller i princip allt. Fossing blir tex fortfarande hysterisk om han ser en hund med krage. Trots att Fossing är på djursjukhus nästan varje dag och ser hundar med kragar väldigt ofta.

Fnatt är lite mer "Vad är det? Har den något jag vill ha? Nä, skit i den då....." Det är rätt skönt! Fast jag skulle å andra sidan aldrig låta Fnatt leka med en badanka och en bebis. Fnatt bryr sig inte så mycket om det är en bebis det är HANS badanka PUNKT.

Denna hysteri

Jag blir TOKIG! På Fossinghunden. Han blir hysterisk, verkligen hysterisk så fort han ser en vildkanin. Imorse när jag hällde upp kaffe så satt det 3 stycken utanför fönstret, sedan mötte vi två på promenaden. Det kryllar verkligen av dem.

Det hade väl inte gjort något om Fossing bara kände för att jaga efter men det Fossing gör är att han (om man låter honom) springer helt hysteriskt och piper och skäller fram och tillbaka i trädgården om det är en kanin utanför staketet, Han slutar inte förrän man häller vatten på honom. Det är inte lönt att försöka fånga honom där. Nu får han ju naturligtvis inte hålla på sådär men detta är ett ganska svårlöst problem. Vi måste lära oss att leva med kaninerna.

Fossing brukar bli hysterisk när han blir rädd. Så jag vet inte om han egentligen är rädd för kaninerna.... Han blev nämligen tidigare i sitt liv hysterisk på precis samma sätt när han stötte på hundar. Nu kan han bli hysterisk om han är lös med en hund som talar om att han/hon inte tycker om Fossing (det är en riktigt dålig idé att bli hysterisk då men det har inte Fossing fattat än) men är lugn så länge den andra hunden är trevlig och snäll.

Detta gör det hela ganska intressant med hundmöten då man har två hundar.

Fnatt: Jag dödar den jäveln....
Jag: Fnatt, lägg av
Fnatt: Jag tar honom. LÄTT!
Jag: Fnatt FÖRIHELVETE lägg av.
Fnatt: *mutter* Matte är dum i huvudet och fattar ingenting. Jag hade tagit honom om jag fått....Faktiskt!

Här någonstans i hundmötet har ju de allra flesta hundarna reagerat, även om de inte gör något särskilt så har de oftast reagerat på Fnatt otroligt trevliga attityd....

Fossing: HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!!!!!!! Hunden vill äta upp mig HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP! doing doing doing, studs studs studs......
Fnatt: Det är lugnt brorsan, jag tar honom!


Nu har vi dock kommit såpass långt att vi de allra flesta gånger kan passera någotsånär. Fossing kan man ju hyfsat ofta styra nuförtiden. Och Fnatt är inte alls lika blockerad längre, det känns väldigt relaterat med smärta. Har Fossing ont i magen blir hysterin 100 gånger värre och har Fnatt ont i ryggen blir aggressionerna 100 gånger värre.

Vissa dagar ni vi alla har en dålig dag och försöker oss på att gå ut undrar jag om jag är riktigt frisk som utsätter mig för detta, grannarna lär undra samma sak...



Samtidigt är han väldigt svår att inte tycka om, Fossinghunden.

äsch, jag tar med Fossing....

Tänkte jag i morse när jag tog på mig skorna och skulle ge mig av till SM i Falkenberg. Jag har haft en röten vecka och en minst sagt röten helg och jag vet så himla väl att man ska inte ta med Fossinghundar om man inte är helt i balans för Fossinghundar tappar förståndet helt då.

Så lite halvstressat stoppar jag in Fossinghunden, en bur och en stol i bilen. Väl framme inser jag att jag orkar inte kånka på bur och stol samtidigt som jag har en Fossinghund i snöret så jag väljer att ta med stolen...... Att det inte går att sitta på en sådan stol när Fossing är med hade jag visst glömt.... Man välter.... Kanske skulle valt buren ändå?

Fossing är hysterisk. Han har aldrig sett en hund tidigare, eller människa, eller en fotbollsplan....

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att Fossing faktiskt bara beter sig så som jag känner mig.... Är jag lugn är Fossinghunden lugn, är jag stressad är Fossinghunden stressad.... Jag tycker inte att jag är så stressad, Fossinghunden håller inte riktigt med.... Och när jag tänker efter så har han nog rätt Fossinghunden... Han är den mest känsliga och den mest tjockskallade hunden jag någonsin mött.

Det kanske inte är Fossing det är fel på... Han råkar bara vara lite mer tydlig i sina känslor.... ;)

Nyttigt!

På bättringsvägen

Fnatten verkar bättre! Pratade med veterinären igår. Stackars veterinär, han kommer snart börja byta håll om han ser mig i korridoren på jobbet, 100 frågor.. ;)

Men såhär ligger det till i alla fall. Man hoppas på att han visar tecken på förbättring inom 1-2 månader, gör han inte det så gör man en CT på honom. En CT visar diskbråck och vissa andra konstigheter som tumörer osv. Man kan göra en CT tidigare om man vill men behandlingen blir liksom samma de första två månaderna ändå. Så länge det inte är tumörer då men det tror vi väl inte riktigt.

Man misstänker väl att att han kan ha en skada på en disk men han är betydligt bättre så vi hoppas att det fortsätter så. Diskbråck som inte är akut läker ju av sig själv med vila både på människor och hund.

Han blev bättre i början på veckan, det syntes väldigt tydligen en morgon bara sådär. Han viftar mjukare på sin svans, han tar lite annorlunda steg, han liksom kliver mer och han rör sig annorlunda i svängar liksom. Hade han varit en häst hade jag nog sagt att han kändes mer genomriden och mjuk. Så då följer han ju planen om att bli bättre inom 1 - 2 månader. Han har nu vilat i 8 veckor. Det är ju svårt att säga om han blivit bättre tidigare då tecknen jag har att gå på är ganska luddiga och han gör ju väldigt lite för tillfället. Han verkar ju inte det minsta besvärad så länge han inte gör något.

Stackars Fnatt är dessutom lyckligt ovetandes om att han fått en kemisk kastrering. Jag hade tänkt att kastrera honom på riktigt men vill inte göra det nu när vi håller på och simmar osv plus att jag vet inte vad kostnaderna slutar riktigt. Fnatt blir rätt stressad på jobbet, han uppvaktar Fossing när vi kommer hem, Fossing är inte så glad över att bli uppvaktad faktiskt. Det blir ännu värre nu när Fnatt inte får göra så mycket annat. Han börjar bli rätt understimulerad. Jag tänkte även se om det kunde hjälpa Fnatt att hantera alla tjejerna på jobbet. Har man tur får man även en effekt på hans sätt att se på andra hundar. Just nu hatar han de flesta, det beror troligtvis på smärtan i ryggen då det har blivit väldigt mycket bättre men vi kanske kan nå lite längre om vi tar bort lite hormoner. Fnatt ska ju troligtvis kastreras längre fram då han har en testikel  i buken men jag vill gärna se hur han reagerar på detta först. Fossing blev ju knäpp. ;)

Nu ska jag och Fnatt ner och traska i vår egna vattentrask

 

Och vi ska ha wubba med oss! 

 

Imorgon ska vi faktiskt ta en liten promenad. Vi har fått klartecken på att gå lite längre om vi går på platt mark och inte studsar omkring. Så då lämnar vi Fossing hemma och ger oss ut! Här finns det väldigt mycket platt mark. Det finns bara platt mark faktiskt. 

Det är roligt nästan hela tiden.

Fnatt har stått utan småtstillande ett tag pga dålig mage. Båda hundarna har varit dåliga i magen av någon anledning. Idag vågade jag mig på att sätta in Metacam igen, Fnatten verkade på ovanligt gott humör idag fram tills han får kopplet under magen, ser en hund bakom ett staket och fäller sig själv så att han ramlar platt fall på sidan. Efter det har han legat i hallen. Det går bra nu....

Men igår fick vi simmat ordentligt för första gången. Vi har plaskat en del och gått fram och tillbaka och simmat korta svängar men igår fick han simmat sina 3 x 1 minut med bra teknik. Han verkade pigg och glad efteråt vilket är positivt. Jag har nog aldrig badat såhär mycket. Det är inte så jättekallt i vattnet faktiskt men det blåser!! Så det är svinkallt när man kommer upp! Men vad gör man inte för sin hund? Fast man kan bara simma med Wubba, utan Wubba kan man inte simma!

Jag vet inte om han är något bättre. Han är gladare men det krävs väldigt lite för att han ska bli överansträngd och då är han lika illa som innan. Men jag tror ändå att han är bättre på Metacam nu än vad han var i början. Jag TROR inte han är lika rädd om sin svans och jag TROR att han sträcker mer på sina bakben och jag TROR att han är på mycket bättre humör. Men det är svårt att veta. Jag gillar saker som går att mäta men det gör inte detta riktigt. Nu går han in på sin åttonde vecka på vila. På tisdag är det sjukgymnast. Det börjar kännas hopplöst.

Fuck it!

För väldigt länge sedan hade jag en dröm om att få gå kurser och tävla med häst. Det går inte om man inte har någon som kör om man inte själv är 18 och inte har körkort. När man sedan blir 18 och kan skaffa körkort så uppstår problemet med pengar och att det är lite vanskligt att köra omkring med häst själv. Händer det något så är det bra att vara 2. Det är även rätt ensamt att åka och träna och tävla själv. Efter att ramlat av och åkt ambulans och hela kittet så kände jag att nä, nu får det faktiskt vara nog.

Efter ett tag kände jag att jag måste nog ha något att göra. Jag har nog testat det mesta tror jag. Alltifrån landhockey till klättring i dolomiterna. Så då skaffade jag mig en Fossinghund. Fossinghunden visade sig vara en sort för sig och inget man med enkelhet tränar och tävlar. Då började jag leta efter en vuxen omplacering och fick hem Pontus. Pontus visade sig ha ont i ryggen. Väldigt ont i ryggen. Främst i området kring L7S1. Lång historia kort, men Pontus fick somna in. In flyttade Fnatt 5 månader. Som nu också har ont i området kring L7S1.

Så nu har jag en hund med stressproblem och diarré som är väldigt svår att ha lös och som dessutom stressar och blir väldigt dålig i magen om man gör för mycket med honom och en hund som är lite mer som en vanlig hund men med ryggproblem.

Så nu har jag i 15 års tid försökt att komma ut och träna och tävla med både häst och hund utan att lyckas. Det kanske är dags att inse att jag ska lägga ner?