Fossing är ju bara lite drygt 2,5 år så jag tänkte att det var dags för honom att lära sig hälsa på folk. Han är ganska duktig ganska så ofta men i vissa situationer ballar han ur. Han ballar ju liksom ur ibland mest för att han är en Fossinghund.
Ofta fokuserar man på att lära hunden att inte hoppa. Jag är inte så mycket för att lära att inte göra något. Jag tycker det är bättre att man lär hunden vad den ska göra istället för vad den inte ska göra. Det blir lite schysstare att säga "gör så här så blir allt bra" istället för att säga "gör vad du vill men inte så, har du tur testar du rätt och då kanske jag belönar"
Framförallt om övningen handlar om att skapa trygghet så känns det mycket mer sunt att förklara hur man vill att hälsningen ska gå till. Just denna övningen handlade mest om att skapa trygghet faktiskt. För Fossing har inte så mycket problem med folk, han har problem med stress. Men när stressen blir för stor så reagerar han på allt omkring sig.
Vi började helt enkelt med att stå i en liten ring och prata om väder och vind, Fossing, jag och två statister. När Fossing lugnat sig och släppt statisterna så fick han ett varsågod och fick gå fram och hälsa. Hälsade han fint fick han en godis, hälsade han inte fint fick han ingen godis. Lätt som en plätt typ. Fossing är en ganska smart hund och började rätt fort bjuda på alla beteenden han kan för att få mer godis hos de snälla statisterna. SötFossing!
Nu är det inte så att Fossing inte kan hälsa på folk. Han kan bara inte hälsa på folk när han är urballad i stress. Han kan inte hantera människor riktigt när han är i en stökig miljö. Då kan han inte hantera någonting alls faktiskt. Min tanke var att om han reder ut och känner sig trygg med alla människor så har jag kanske fått bort ett orosmoment och kan då få en mindre stressad känsla i min lilla hund. Långsökt? Ja lite kanske men han svarade väldigt fint på övningen. Fossing tycker väldigt mycket om människor i vanliga fall så han tyckte detta var en himla kul övning faktiskt.
Bästaste Fossing!
Fnatt väckte oss allihop vid 5 i morse genom att kräkas upp en 20 cm lång leksaksskunk i soffan, den nya soffan. Den åt han upp i veckan, skunken alltså, soffan har vi kvar. Skönt att bli av med skunken tyckte vi nog båda två, jag slipper oroa mig för att behöva operera ut den och Fnatt slipper magont. Hur noga man än är att plocka bort allt så finns det alltid saker att äta om man är en Fnatthund. Skunken har bott på hatthyllan men måste ha ramlat ner. Nu är skunken död och begraven i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar