Lydnadsträning är så svårt och så logiskt på samma gång.

Jag har inte fått till shejpingen riktigt på någon av hundarna jag haft. Jag tycker det ser så himla härligt ut när hundarna bara sprudlar av glädje och nästan slår knut på sig själva när klickern kommer fram. Mina hundar försöker lite grann och sedan gör de annat. Jag har alltid tänkt på det som att jag är dålig på själva klickandet. Jag tajmar dåligt eller går det för svårt eller för lätt osv. Men så idag när vi var iväg och tränade med två väldigt duktiga tjejer, så säger de att sluta ge honom godisen. Du behöver inte trycka in den i munnen på honom, alltså jag kväver inte hundarna med godis men oftast behöver de liksom inte röra på en enda tass för att få sin godis. Matte levererar. Så bara genom att låta hundarna arbeta lite för sin godis, jaga en hand, studsa på bakben för att nå osv så fick jag en helt annan glöd i hundarna. En sådan liten liten detalj som gör så otroligt mycket.

Jag har inga problem att poppa upp belöningar och ge superbelöningar. Det tror jag att jag är rätt duktig på men det gör man ju inte vid varje klick liksom. Jag har en film på Fnatt när han får godis instoppat i munnen och ska försöka filma i morgon när han inte får godisen instoppad i munnen. Samma godis och samma övning.


to be continued....