Den där fantastiska känslan av att man vill vrida nacken av hundf*n....

Vi går ju nere vid havet varje kväll. Fossing får springa bäst han vill och jag går mest och fryser och är mörkrädd. Häromdagen hittade han blåmusselskal att tugga på. Jag försöker få honom att inte tugga på dessa. Det ingår inte riktigt i hans diet..... Nu är det en skitkul hobby han har. Leta musselskal, låta lite extra mycket när han tuggar sedan rusa omkring som en galning. Mohahahaha Matte kan inte TAAAAAAAAA mig! Reagerar jag inte kommer han fram och släpper skalet framför fötterna på mig för att sno åt sig det och studsa iväg. Jag lyckades fånga honom i nacken när han stod som bäst och leta. Man kommer när matte ropar så är det bara! Släpar honom 20 m och släpper då springer han raka vägen tillbaka... Han är som Niederman! Han bryr sig inte det minsta över att man tar honom eller blir arg. Den enda effekten man får är att han blir grinig och lyssnar ännu sämre.

Han har hållt på HELA dagen. Man hör hur det skramlar i köket, ut kommer en hund med en påsklämma i munnen, tittar man på honom så dyker han ner på armbågarna och rusar sen in i sovrummet. HAHA, ta mig om du kan! 

Full i fan är han!