Våra hundmöten funkar faktiskt rätt bra, så länge jag har supergott godis med mig. Annars tittar Fossing på mig och ser ut att tänka "varför?" på ett äkta pudelsätt. Precis så var det i morse. Jag märkte när vi gick ut genom dörren att pudeln har lite för mycket spring i benen idag. Det är de dagarna fåglarna ska skrämmas iväg och man skuttar fram istället för att gå. Hursomhelst så är det hundmöten som är värst. Vi mötte först någon spanielvariant. Jag bara går och bakom mig hör jag bara duns, duns duns. Det är Fossing som studsar.... Han drar inte i kopplet, han sackar inte efter, låter inte utan det enda är att jag hör hans dunsande i marken bakom mig. Vi har två jätte fina ridgebackar här i området. Två hanar med en väldigt trevlig matte. Den äldre hanen bryr sig inte det minsta. Han vet hur man ignorerar. Den yngre tittar förundrat på Fossing "Vad gör han för något? Kan han sluta med det där?" Doing, doing, doing..... Fossing studsar förbi.
Nu de senaste har det blivit väldigt tydligt att Fossing vill bort från hundarna. Inte överdrivet mycket. Han är inte rädd men det är precis som att han inte vuxit i sitt testosteron och inte vet sin nya roll. Innan skulle han fram till varje pris. Naiv så in i bänken. Alla ska leka och alla ska vara kompisar. Också en osäkerhetsgrej men en väldigt dum sådan. Jag tycker ändå det känns som en bra sak att han inte ska fram till alla. Han litar dock inte på mig fullt ut att jag löser situationen så han släpper inte gärna den andra hunden med blicken men det känns som en liten testosteronfas. Vi får se var det bär hän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar